Har du kontaktproblem?

Montering av kontakter och motor vid elflyg
av Bosse Gårdstad
gardstad@telia.com

För en nybörjare, som vill starta sitt RC/flygande med en enkel, eldriven modell, erbjuder hobbyhandeln ett otal lösningar. Det är ibland mycket svårt att hitta rätt grejor - dimensionerade för vikten och utförandet på den modell som man valt. Svenska importörers hemsidor är, med ett par undantag, inte heller bra. De är alldeles för överlastade med massor av prylar, som man ska vara expert för att förstå sig på.

ARF-modeller levereras ibland med motor inbyggd. En del levereras också med komplett utrustning, men då tyvärr ofta med föråldrade grejor (borstmotor och borst-fartreglage) som har sämre egenskaper än borstlösa utrustningar.

Men många modeller vill man själv välja utrustning till och då hamnar nybörjaren åter i problem. Hur ska man montera motorn? Vad ska man använda för kontakter? Det saknas också svenska anvisningar för hur man löder samman kontaktsystemen. Hur ska man lägga plus och minus för att man t ex ska kunna låna en ack eller laddare av en kamrat?

En mycket vanlig typ av nybörjarmodeller väger mellan 500 och 1000 gram. Här följer nu en enkel vägledning för att montera ihop el-paketet i en sådan modell. Jag har valt att beskriva med utgångspunkt från de kinesiska motorer och utrustningar som numera börjar dominera marknaden. Grejorna kommer från RC-flight (www.rcflight.se) i Skövde.

Kontakter
Först gäller det att välja kontaktsystem…

Kontakter finns både mellan batteri och fartreglage samt mellan motor och fartreglage. Tyvärr är standardiseringen dålig. Den sk Dean-kontakten börjar dock bli vanlig eftersom den sitter på batteripaketen från Kina.
Vi tar dem i tur och ordning - se bild 1!

1A och 1B kommer från Multiplex och är en klassiker ända från 70-talet. Den är mycket robust, ganska dyr, men lätt att löda. Den tål hög ström för den har sex kontaktstift som parallellkopplas tre och tre. RC-flygare med tyngre utrustningar använder den gärna.

2A och 2B och 2C, är också en klassiker som tål enormt med ström och används av seriösa elflygare. Den har också varit med ända från 70-talet men finns inte så ofta i hobbyhandeln. Kontakten är 4 mm tjock, guldpläterad och köps ofta i elektronikvaruhus som ELFA t ex. Den finns i två varianter. 2A får man såga isär och får då fram hane och hona.

På bild 2 finns polariteten hos dessa kontakter beskriven med utgångspunkt från batteriet. Denna följer europeisk standard. Engelsk standard är tvärtom - vad trodde du?

3A och 3B har tack och lov börjat bli standard för förbindelsen fartreglage/motor. Det är en 3,5 mm guldpläterad kontakt och den sitter mestadels fastlödd på motorns kablar och de kontakter som behövs för fartreglaget sitter trädda utanpå. Detta är inte lätt att se och kunder ringer ibland till hobbyaffären och klagar över att kontakterna saknas.

4A och 4B är en 2 mm variant av 2A och 2B

5A och 5B kallas Dean-kontakten och har pyttesmå minus och plustecken ingraverade. Den är robust och bra men kan vara hemskt trög att trycka ihop. Kvaliteten är lägre än för övriga kontakter, men fungerar faktiskt mycket bra och är billig att köpa. Den finns på de flesta LiPo-ackar från Kina och hankontakten brukar följa med.

Lödning
När man valt kontaktsystem gäller det att löda samman kablar och kontakter på ett bra sätt. Lödning är ett ämnesområde för sig som det inte finns plats för här att gå igenom, och om du känner dig osäker så låt någon kunnig kompis göra jobbet.

Viktigt är att inga kontakter får vara oisolerade så att det kan bli kortslutning. Händer detta brukar fartreglaget förstöras på en hundradels sekund och vad värre är - det kan börja brinna!

Bäst är att isolera kontakterna med krympslang, men det kan också duga med tape om du är noggrann.

Krympslang bäst
Snyggt och prydligt och välisolerat med krympslang ska det se ut så här.

En sak som kan inträffa när du kopplat samman kablarna och ska starta motorn för första gången är att propellern går baklänges. Lösningen är lite ologisk och alls inte självklar, men man lossar helt enkelt två av kablarna mellan motor och fartreglage och byter dem. Då stämmer inte färgkodningen, men det gör ingenting. Outrunnern är ju en trefasmotor och så byter man rotationsriktning på en sådan.

Vad du än gör i detta läge - byt INTE plus och minus mellan batteri och fartreglage!

Montering av motorn
Jaha, då har vi fixat kontakterna och nu är det dags att börja montera i modellen.

Drivpaketet på bilden ovan är komplett så när som på batteriet. Men nu gäller det att välja hur outrunner-motorn ska monteras och om vi ska ha propellerräddare eller vanlig fast medbringare. Motorn kan också monteras på två sätt.

Studera den monteringsskiss som förhoppningsvis följer med din motor så du vet vilka delar du behöver när du bestämt dig för hur du ska sätta fast motorn. Det är nämligen vanligt att du inte behöver använda alla delar som följer med motorn.

Nosspant
Här är motorn monterad bakom ett nosspant. Den roterande delen av outrunnern ligger bakom spantet.

Skalaliknande modeller behöver förstås denna montering för att motorn ska bli dold. Motorn är också bäst skyddad på detta sätt och motorn sitter stabilt. Men det kan vara pilligt att få dit fästskruvarna.

... let it all hang out!
Vill man göra det lätt för sig sätter man motorn framför spantet.

Nackdelen är att den tunga roterande delen av motorn sitter "ute i fria luften" och kan skadas vid markkänning.

Här är dessutom propellern fastsatt med spinner och det förutsätter att modellen har landställ.

Propellerräddare

En s k propellerräddare är ett smått genialiskt tillbehör. Propellern sitter på en något konisk tapp och om den kör i marken viker den sig under modellen eller lossnar och trillar av.

Med propellerräddaren brukar det följa O-ringar. De är nästan alltid på tok för hårda, vilket gör att de dels är svåra att få på, dels sitter alldeles för hårt. Enligt mina erfarenheter är det bättre att använda ett par små vanliga gummiband.

Balansering
Glödstiftmotorns propellrar behöver sällan balanseras. Vevaxel, medbringare och andra detaljer på motorn är så grova att lite vibrationer kan accepteras.

Elpropellrar är känsligare av många skäl och kan behöva balanseras. En balanserare är mycket billig och består av två koniska, runda muttrar och en gängad axel. De klämmer fast propellern och kan sättas upp på två rakblad i en hållare som på bilden.
Det blad som är för tungt slipar man med fint sandpapper. Ett annat sätt, om skillnaden är liten, är att tynga ner det lättaste bladet med lite tejp. Se bild.